Dumma mig

Nu gör jag det igen. Håller på att förlora en vän. Först E, nu M. Är jag verkligen en sådan människa som inte kan hålla i mina vänner om vi inte hållit ihop sedan jag var 6 år gammal? Jag förtjänar verkligen inte mina vänner, om jag är så hemsk och elak som jag tror mig vara när jag ser in i deras ögon. Visserligen har jag ett taskigt minne, men jag kan inte komma på en enda gång när någon vän sagt till mig 'Karolina, du är en sån jävla bra vän, du ställer upp för mig och du är den bästa vän en tjej/kille som jag kan ha!'.
Dessutom, istället för att ta tag i saker och jobba mig upp i mina vänners ögon så försvinner jag och väntar tills stormen är över. Jag klandrar mig själv tills jag har ett stort sår i magen.

Förlåt.

Mina systrar sov här i natt. I går var vi och shoppade tillsammans med mor och åt på bredbar. Sedan gick vi hem till mig och gjorde blåbärspaj och såg lite på TV. I dag gick vi och spelade biljard (jag sög verkligen), gick till bara vara och drack deras varma choklad och färskpressade juice. Sedan åkte de hem.
Det är så synd att jag flyttade hemifrån när de började växa upp och bli individer. Nu känns det som om jag inte känner dem tillräckligt. När jag var liten ville jag ha en storesyster eller storebror att kunna prata med. Nu får jag fråga dem hur det går i skolan och prata mest själv. Det ska ju vara dem som ringer till mig och gråter för att deras pojkvänner gjort slut och vilja komma till mig och ha mysiga kvällar. För de är underbara varelser. De är allt jag har, det allra bästa jag har.

Jag flyttar snart. Det ska bli spännande att bo i världens dyraste stad, har lite fjärilar i magen. Men jag har också ont i magen för att jag lämnar allt och alla här. Lite 50 50. Får försöka att inte ge upp. Kom och hälsa på. Det vore väldigt fint.

Angående det som hände i lördags... Jag får fortfarande inte ur honom något mer än frasen "jag vet inte varför jag gjorde det" så jag har väl så att säga gett upp. Tyvärr. Vet inte hur jag ska konfrontera honom. Kan behöva hjälp med det också.

Ledsen.

Plask

Jag sitter här i mörkret och känner mig mer ensam än vad jag gjorde när jag var singel. Han har åkt tillbaka till Norge. Försökte flera gånger få honom att förstå varför jag inte kan lämna den lilla incidenten bakom mig. Han förstod och sade att han förmodligen reagerat likadant om det var jag som hade tagit en flörtande kille på låret. Ändå kan han inte förklara varför han gjorde det.
En liten ljuspunkt i tillvaron: målade röda naglar. De är inte bara fina att se på, utan även sköna att ta på. Jag har aldrig lyckats ha målade naglar mer än någon dag, sedan börjar jag pilla loss små bitar av nagellacket. Men eftersom mor och mina älskade systrar kommer imorgon så måste jag imponera lite på dem. Antingen så säger mor att hon gillar dem eller så tycker hon att jag ser ut som en käring.

Zappade lite på TV:n för ett tag sedan. Hittade Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter och såg den. Tyvärr var filmen nästan slut, men jag kom ihåg att jag tyckte att den var väldigt bra sist jag såg den. Att kunna ha en sådan gemenskap med sina vänner att man bildar en klubb som går i generationer. Som ett lapptäcke. Minnen.

Jag vill släktforska. Både på mors och fars sida. Jag är inte bara norskättad, min gammelmormor var dessutom från Ryssland. På min fars sida har några av mina släktingar släktforskat ända tillbaka till Gustav Vasa. Så jag är släkt med honom. Tydligen. Måste få se släktträdet som de har gjort.
Men på mors sida, där finns det många levande. Skogmo. Det finns tydligen två familjer Skogmo och de är inte släkt med varandra alls. Så synd att man inte kan Googla fram sina släktingar. Dessutom verkar det kosta massa pengar också. Det har jag inte råd med ännu.
Vill även byta tillbaka till mitt efternamn Skogmo. Jag är ju ingen Axelsson. Inte ens släkt med dem. Jag bytte efternamn för att mina systrar skulle heta Axelsson och mor trodde att jag skulle bli utanför på något sätt om jag inte bytte jag med. Men nu vill jag byta tillbaka. 1500 kr kostar det.

Fortfarande smärtsamt ensam. Jag är rädd för att börja gråta, för då kanske jag inte kan sluta. Då brister det inom mig och jag blir bara en blöt pöl på golvet som sakta avdunstar. När min älskade kommer tillbaka finns jag inte kvar.
Bara minnet.

(Inte ens OSguld i Hockey kan få mig att bli glad, tyvärr.)

Hjälp mig

Vilken Twin Peaks karaktär är du?

You are the Giant. You're mysterious, benevolent, and spooky as all get-out. Though you're extremely wise, your cryptic demeanor unnerves the hell out of folks. So does your bow tie.

Jaha. Jag som inte har sett ett enda avsnitt av Twin Peaks. Hur ska jag kunna veta vem the Giant är? Verkar som att han/jag är mystisk och jävligt smart. Tyvärr stämmer det inte in alls. Jag har heller ingen fluga att skrämma folk med. Gör testet själv här.

Födelsedagskalaset igår var kul. Ända tills vi skulle hem. Min så kallade älskling satt i baksätet med en tjej som kände hans bror. Jag satt i framsätet och diskuterade OS med föraren. När jag vände mig om hade min älsklings hand av någon okänd anledning hamnat på tjejens knä. När han såg att jag såg så drog han bort handen, som om han hade blivit ertappad. Jag sade ingenting just då, men när vi skulle gå och lägga oss så ifrågasatte jag honom. Han sade hela tiden att han inte visste varför han hade gjort så. "Det bara blev så." Jag stormade ut ur lägenheten och förväntade mig att han skulle följa efter. När jag kom tillbaka en timme senare, frusen, så låg han och sov. Han hade inte ens gått ur sängen för att leta efter mig.

Anledningen till att jag blev och förblir förbannad är att han för det första inte har någon som helst förklaring till varför han gjorde det. För det andra så blev han ju ertappad och han förstod det själv, eftersom han ryckte åt sig handen när jag såg var han hade den. Det må vara en liten sak, men den blir större när han inte vill diskutera det. Hur ska jag lösa det här? Bara svälja och gå vidare eller konfrontera honom ännu en gång och få samma svar som alla andra gånger: "Jag vet inte." Jag ifrågasätter ju samtidigt mig själv. Har jag varit för hård mot honom? Tycker han att jag är så tråkig att han vill söka spänning hos andra tjejer? Varför hetsar jag upp mig?

Bara för att jag är så arg just nu så lägger jag upp en bild på dem två. Inte från bilen då, men från festen.

Ser de inte ut att ha trevligt? Helvete!

Snälla. Nu behöver jag råd. Jag vädjar till alla som läser min blog, vilket inte verkar vara så många. What to do? What to doooo?

Känner för att kapa av hans hand. Eller hans genitalier. Verkar som även han tänker med den för det mesta. Det trodde jag inte om honom. Det trodde jag inte om dig, Thomas.

Besviken.

Zombies

Tomt. Det är tomt i min mage och i min hjärna. Det här med flytten går inte så smidigt längre. Vi ligger back 13 tusen och det blir bara mer och mer pengar som ska ur min ficka. Vi kommer inte kunna äta på tre månader om det blir såsom vi förutspått.
Min älskling var väldigt ledsen igår, jag hjälpte honom att somna. Han gick upp fem i morse för att hämta sin syster med familj på flygplatsen. De har varit i Peru i en månad (vi skulle egentligen också följt med, men det finns ingenting som heter easy money) och ville ha skjuts hem. Jag sov vidare i sängen med det otroligt sköna täcket. Drömde om zombies. Vi var i en kyrka och min vän C hånglade friskt med mitt ex S. I kyrkbänkarna låg det döda människor och zombies åt av dem. Jag fick hålla andan för att inte bli uppäten själv. C och S hånglade ännu mer. De få levande som var kvar sprang ut på en kulle och lade sig ner på gräset som var ovanligt grönt. Jag försökte springa dit jag med, men min väska hade fastnat i en spik i kyrkbänken och jag fick inte loss den. Då vände A på sig, min tandläkares dotter som jag umgicks pyttelite med när jag bodde i Kungsör. Hon klippte bort den tråd som satt fast i spiken och jag fick springa därifrån jag med. Fick med mig C som hade en brudslöja på sig. Hon blödde i munnen.
Sedan vaknade jag. Vad i h-e? Vad betyder allt det där? Jag vaknade med jämna mellanrum och somnade om. Då fortsatte jag bara drömma där jag slutade. Vaknade till sist på riktigt när det kom post. På en lördag...


Borde packa. Borde städa. Borde äta. Borde träna. Många borden.
Jag vill vara smart. Kul. Snygg.
Ska på födelsedagskalas ikväll. Har inga kläder att ha på mig alls. Allt är smutsigt. Får ha för trånga jeans och en bylsig tröja på mig. Gå runt och se ut som om jag inte har någon smak för kläder alls. Fast det kanske jag inte har... Min älskling säger att jag visst är sexig och snygg, men om han skulle säga tvärtom så vet han hur det skulle bli. Jag skulle bli så ledsen om han sade så, det är väl inte så konstigt att han säger det jag vill höra. Jag tror inte på honom, inte för fem öre.

Nu, dags att besöka bolaget för lite rusbrus. man blir ju inte fet av alkohol. Ne-ej då.

Yawn

Leva livet

Hockey hockey hockey. Jag klarar inte av att se på hockey. Jag blir så arg när de inte gör som jag säger i TV-soffan. Då går jag därifrån och diskar istället. För disk finns det oändligt mycket av verkar det som. Iallafall i min lägenhet. Det kanske är samma monster som planterar disk på min diskbänk som det monster som äter upp den ena strumpan varje gång man ska tvätta.

Var hemma i Kungsör igår. Såg på hockey där mina systrar tränade och åt lax med familjen. Det var meningen att jag skulle åka och träffa morfar också, han säger hela tiden att han vill ta livet av sig för att mormor gått bort nyligen. Jag klarar inte av att han gråter och tycker synd om sig själv hela tiden. För det är det han gör. Alldeles innan mormor dog satt mor och höll henne i handen och grät lite. Morfar var med och började till slut gråta han också. När mor försökte trösta honom lite så sade han att det var så synd om honom som hade så ont i ryggen. Vilken egoist! Jag har ärvt hans hypokondriska tendenser, men jag hoppas att jag aldrig kommer resonera så som han gjort under hela sitt liv.
Han är så rädd för att dö att han inte vågar leva.
Han tycker bara synd om sig själv. All eyes on him.
Jag kan erkänna att jag tycker om när människor bryr sig om och vill ta hand om mig. Men att de tycker synd om mig för att jag är allergisk mot allt, eller något annat så blir jag generad och nästan arg. Jag anser mig själv inte ha ett handikapp, men det verkar som att andra tycker det. "Nämen, kan du inte äta paprika? Stackars dig! Kan du inte ha katt? Stackars dig!!"
Jag har haft det så hela mitt liv, jag tycker inte att det är så konstigt. Tråkigt kanske.
Men jag är ju speciell...

Eller?

Helvetesonsdag

Idag verkar allt dödsdömt. Det finns inget tidningspapper att packa i och alla tjugo tröjor som jag provat på stan passade inte. Ikväll ska jag iallafall ta en hel sömntablett. Minst. Skölja ner med öl, en tre fyra stycken och sen sova som fan! Så kanske det blir roligt att gå till tandläkaren imorgon. Jag kan sitta och stirra i taket på den där jävla djuraffischen som de inte bytt ut sedan jag fick min första mjölktand, och skratta lite i dimman.

"I'm sick and tired, of always being sick and tired." Åh så jävla bra det stämmer. Jag kanske inte är helt olik den där Anastacia iallafall? Fick höra det på Mitt Andra Hem en gång för länge sen från en dvärg. Dålig raggningsreplik, tänkte jag och gick därifrån.

Festen i lördags blev ett roligt kaos. Simen och Miriam åkte hem och sedan började festen. Fick med mig tre vänner som var bara mina, sedan var det norrbaggar och örebroare om vartannat. Alla stod i köket och rökte, eller i vardagsrummet och bytte låtar konstant. Någon frågade om vi skulle gå ut, och folk drog till Frimis. Några ville till Klaras och några ville hem. Andra drog till sina nyfunna ragg och 'dansade'. Jag gick till Klaras och träffade mitt ex Marcus i ett av DJ-båsen. Önskade en låt som aldrig kom, blev omkullkastad i glassplitter av Atle och pratade alldeles för mycket norska. Men denna gång kom jag iallafall ihåg det mesta av vad som hände. Det är mer än man kan säga om Atle, som alltid är glad i både alkohol och kvinnor. Han raggade på allt som hade bröst, på de mest konstiga sätt. Såg dock inte huruvuda han fick napp eller inte, men när vi skulle gå hem så vägrade han erkänna att han hade med sig en jacka som han hade hängt in i garderoben. Den fick de ta med sig när alla skulle tillbaka till Norge och lämnade mig nästan helt ensam.

Fick övernattningsvän och underhållning iallafall. Caroline åker hem imorgon och jag åker till tandläkaren. Där skiljs våra vägar. Jag måste ta med mig gardinerna till mor så hon kan sy upp dem. Får väl gå och plocka ner dem nu. Allt i mitt liv är så spännande. Plocka, diska, damma, plocka, sova, äta, äta, äta, sova, plocka.

Suck.

Ego

Nu har Aftonbladet skrivit ännu mer om fågelinfluensan. Jag som härstammar från en hypokondrikerfamilj med dödsångest sitter just nu och jublar. Inte. Hur ska jag nu kunna gå ut i friska luften när jag vet att det är en luftburen smitta? Det går inte riktigt att slappna av när man vet att det är värre än HIV.

Idag kom det fler och såg på min lägenhet. De flesta ville ha den med en gång, och de ville även hjälpa mig bli av med den så fort som möjligt. Snälla folk. Det skulle underlätta så himla mycket om vi slapp fråga internkön. Varför göra det svårare för en hyresgäst att flytta och när det finns folk som sover i bilar och har separerat och vill flytta så fort som möjligt, varför inte hjälpa dem så att hyresvärden kan få ett bättre rykte i denna stad? De tjänar ju inget extra på att hålla oss så länge som möjligt. En sten i magen att hålla på.

Om det skulle vara någon som vill se vår lägenhet i Oslo så kan ni gå in på den här länken. Den soffan som står i vardagsrummet är dock fruktansvärt ful, men det är ju inget vi behöver oroa oss för. Den är ju tom när vi kommer. Haha! Suck, jag har så torr humor.

Pratade med mor idag. Hon var inte arg på mig att jag skulle flytta, hon tyckte bara att det var tråkigt. Skönt att höra. Jag som trodde att hon gick runt och var arg på mig. Men alla tänker ju inte på mig hela tiden, det är väl bara jag som är så självupptagen att jag tror det. Man oroar sig så mycket över hur folk uppfattar en, men alla människor tänker väl så, att de inte har tid att tänka på någon annan än sig själv och sina beteenden. Oh! Den store Karolina har talat! <----- ironi

Drömde om mitt ex Matias i natt igen. Jag drömde att han hade en jättestor mage, ungefär som om han var gravid, men han var bara tjock. Var tvungen att skicka honom ett SMS och fråga hur det var med honom. Han svarade att han pluggar till läkare som vanligt, men att han hade fått ryggskott. I vår ålder? Han måste ha tränat för mycket. När det tog slut mellan oss efter nästan tre år så började han träna som en tok fick jag höra. Det är ju ett sätt att bearbeta sorgen. Antingen skulle jag också göra det, eller mera troligt äta tills jag sprack. Jag saknar honom lite. Han var ju min första kärlek. När mor fick träffa min nuvarande - Thomas - så sade hon på en gång att han var lite lik Matias, fast Thomas var blond och ljus och Matias var brunhårig och mörk. Jag kanske har någon slags röd tråd genom alla mina förälskelser?

Dagens låt: Push It med Salt'n Pepa.

Lyssnade på den dagar i sträck när jag fick höra den för första gången för många år sedan. It brings back many memories.

Ledig

Så händelserik min blog är. Egentligen. Jag fick rådet att skriva mer upplyftande saker och jag ska iallafall försöka...
...
Där fick jag skrivkramp och hjärnstillestånd. Jag tappar ord och minnen som aldrig förr. Har jag blivit gammal eller har jag rent ut sagt supit bort alla hjärnceller? Jag borde börja tänka lite, kanske sudoku hjälper? Äh, jag blir bara förbannad när det inte fungerar. "Logiskt tänkande är något man inte manövrerar förrän man närmar sig de stora 30" sade mor en gång. Jag är lite rädd för att det aldrig ska fungera för mig. Jag är inte precis känd för att ha hög IQ.

På lördag kommer min älskling tillsammans med norrbaggarna. Då ska vi dricka Tuborg på flaska och umgås gränser emellan. Jag har bjudit tre av mina vänner, men det kommer bara två. Tur att någon ville komma iallafall. Jag ska stå med en öl i ena handen och kameran i den andra. Fotografier är ovärdeligt för mig. Finns det något roligare än att dage efter gå igenom vad man gjorde dagen innan inte bara med minnet utan med ögonen också? Varsamt klistra in korten i ett album och titta på dem tills albumet rasar sönder.

Dagens låt: Long lost penpal med Hello Saferide.

Jag blir blöt i ögonen varje gång de sjunger "and I still need a friend". Tänk hur mer romantiskt det var när man fick skriva sina brev för hand. Det tog så mycket längre tid. Dagens e-mail och SMS kan bli så opersonliga ibland. Det går att nå folk jämt. Man väntar inte på att posten ska komma på måndag morgon, utan sätter sig vid datorn och får ett e-mail blandat med spam från USA när som helst på dygnet.

Vilket kaos det var hemma hos mig idag förresten. Jag bestämde mig för att sätta ut en annons om att jag ville hyra ut lägenheten och jag tror det har ringt 25 personer hittills. Fyra av dem har iallafall skrivit på intresselistan och ett par ville ha den på en gång. Jag hoppas hoppas hoppas att ingen i internkön vill ha den så vi slipper tre månaders hyra. Det går inte. Då faller jag ihop.

"Begäret förstorar det man önskar" - Fredrich Nietzche

Nu är det sådär händelserikt igen. Vem vill läsa min blog egentligen? Än så länge har jag inte fått varken bu eller bä. Tänk om det inte är någon som läst den än. Ve och fasa!

Money honey

Jag kommer få pengar oavsett. Mroaw! Det har tagit så lång tid att jag trodde att de hade bannlyst mig från alla pengautdelande faciliteter. Men i andra änden var hon mjuk och förstående. Tack! Vad du nu hette, du får en stjärna i himlen av mig!
Drömde om mitt ex Stefan i natt. Vi var på en kinarestaurang som låg mitt i en lågprisbutik. Han kysste mig. Natten före drömde jag om mitt andra ex Matias. Vi kysstes vi också. Jag undrar vad det betyder egentligen, att kyssa sina ex i drömmar. Har tappat bort min drömtydarbok, så jag kan inte läsa om det.


’Den som föraktar sig själv respekterar ändå sig själv i egenskap av en som föraktar.' - Fredrich Nietzche

Så sant. Ett citat taget från filmen Confessions of a Dangerous Mind, vilket för övrigt är en bra film.

Nu, dags att ragga folk som vill ha min lägenhet. Jag ska ju bli norrbagge. På heltid.

Tungt

Jag tog mig ett bad i hopp om att tiden skulle gå fortare så att det kunde vara dags för sängen. Trött. Har städat och ringt runt som en höna hela dagen, nu är jag trött som en gnu. Vill inte se på TV förrän Desperate Housewives börjar. Då ska jag släppa allt vad flytt heter, allt vad pengabrist heter. Och framförallt vad jag såg i min lilla spegel i sovrummet. (!)
Magen har ökat markant med flera kilo. När jag tänkte efter så var det nog inte bara magen som ökat i storlek, det är nog hela kroppen. Så nu kommer jag gå runt och må ännu sämre för att jag slappat för mycket. Jag vill gå på gymet igen. Ska försöka hitta något närliggande i Oslo. Det måste bli en ändring snart. Jag kommer ju rulla på gatorna i Norge annars. Här i Örebro vet alla att jag rullar, de har sett mig. Men i ett nytt land ska man ju försöka smälta in. Och när de där förbannade norrbaggarna bara äter smörgåsar så ser de ju ut som de gör. Satan!

Jag söker efter skavanker på mina gamla bilder och upptäcker massa. Men inte den där överhängande ångesten som verkar finnas på kroppen i detta nu. Jag avskyr det verkligen. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få det ur världen. Att kunna gå utomhus, inomhus, in public och ensam utan att sträcka på halsen, gömma mina armar och desperat försöka hålla in magen på ett anorketiskt vis. Mina lår hänger inte med i den destruktivt plågande utvecklingen som jag utsätter mig för. Jag synar mitt nyckelben och letar efter förändringar på mina handleder för att se om jag ska gråta eller rycka på axlarna. Lyssnar på ’baby got back’ för att försäkra mig om att rumpan min inte är grotesk och i vägen som den alltid verkar vara.

Gammalt dagboksinlägg på Helgon. Mina tankar om mig själv försvinner inte. Ju äldre jag blir, desto mer desperat blir jag. Desperat efter en kropp att tråna, att avguda, att känna på. När ska jag vakna och ge mig ut i spåret? Med min nyinköpta snygga iPod och mitt nya jävlaranamma i fötterna. Jag kanske får spara ihop till en iPod först. Om jag kanske tar av matpengarna.

Nu ska jag gnugga golvet rent. Så rent att jag kan spegla mig i det trots att jag inte vill. Väga mig, springa ut med sopor, väga mig, diska färdigt, väga mig, damma, väga mig och väga mig igen. Sen hoppa ner i soffan med en bunke popcorn som jag inte äter av och se de där snygga hemmafruarna som inte har ett gram underhudsfett på kroppen. Efter det blir det Joey, sen datorn. Sitta här tills det är alldeles för sent att gå och lägga sig.

Jag har ju ringt Telia iallafall...

Nor - Way

Hemma. Borta. Hemma? Var hör jag egentligen hemma?

Sedan jag flyttade hemifrån år 2001 så har jag flyttat nästan en gång i året.

1. Málaga
2. Göteborg
3. Kungsör (igen)
4. Örebro
5. Moss
6. Örebro (igen)

Nu har jag själv öppnat mina armar för en lägenhet i Oslo, stadsdelen Grünerlökka, och det är dags att flytta tillbaka till Norge. Den här gången ska vi ha mer kontakt med omvärlden. Telefon och bredband till allas ära. Jag ska minsann inte bli en dålig vän/dotter/syster. Denna gång drömmer jag om att allt ska bli rätt. Som alla andra har det. Lyxigt, svalt, omvälvande.

Fest på lördagen. Vi skulle först inte komma och sen gjorde vi det iallafall. Det var trevligt, men inte mer. Jag satt mest och jämförde min mage med alla andra, satt och höll in den så mycket jag förmådde. Det hjälpte inte. Jag blev lite småtjurig, inte mot någon, men på mig själv, och förbannade min aptit. Till och med höggravida Jessica kändes smalare än mig just då.

En annan som är gravid är Miriam. Henne träffade jag på midsommar år 2004 samtidigt som Simen, hennes sambo. Vi ska bli deras grannar. Naboer. Springa igenom korridorerna på alla tema-fester vi ska ha. Äta söndagsmiddag tillsammans, umgås frekvent och ha det jävligt kul. Jag dagdrömmer hela tiden om hur underbart vi kommer få det där i Oslo, jag är så naiv att det slår tillbaka på mig själv. När jag fantiserar om sådant så blir jag så besviken till slut när det inte blir så som jag vill. Egentligen borde jag väl se till att det blir så som jag vill ha det, men det har jag ju ingen diciplin till. Jag dagdrömmer hellre. Då får jag det precis som jag vill, jag ser ut så som jag vill och allt är som i en livslång film man ser på biograferna och gråter till i slutet för att det är sorgligt, romantiskt, underbart och så beundransvärt.

Idag: se lite film, High Fidelity, knappa vid datorn och inte tänka på något annat än trevliga och vackra saker. Imorgon: ringa runt överallt, säga upp lägenheten och slita tills jag stupar. Det är bra för mig att ha något att göra, då tänker jag mindre på dumma saker.

Ont i magen, för mycket Coca Cola och för mycket på gång i mina tankar som gör att magen bubblar av lycka, nervositet och adrenalin. Ta det lugnt, annars kräks du. På lyckan...

Första försöket

Fac Ut Vivas.
Skaffa ett liv.

Jag håller på. Jag försöker. Har i nästan tre år hackat mig fram på Helgon och öst ur mig allt i den dagboken. En pretetiös, illa skriven lista på vad jag hatar med mig själv. Vad jag vill göra med mitt liv. Vad jag vill ta bort, glömma.
Är det dags att börja om på nytt då? Ny dagbok, nytt liv.
Så säger jag visserligen alltid. Nu ska jag börja om, sedan tar det två veckor eller mindre och så är jag tillbaka i samma spår igen.

Idag ska jag åka till Norge med folk som jag egentligen inte känner. Turligt nog (om man får vara så elak) så är det bara bilfärden dit och hem som jag ska umgås med dem, och kanske på festen hemma hos Vidar & Lillian. Jag vet inte vad jag ska säga. Det blir så patetiskt när jag ska försöka bryta isen med att berätta något som jag tycker är roligt. Min humor är ganska egen så folk brukar bara skaka på huvudet när jag sitter och skrattar så jag gråter.
På söndag ska jag och Thomas åka till Oslo och se på en lägenhet. Jag hoppas vi får den, för den var billig för att vara så stor (!) och då kan vi flytta på en gång. Sedan hoppas jag att vår lägenhet här i Örebro blir uthyrd fort så att jag verkligen kan börja om med mitt liv.

Oj. Denna dagbok blev inte alls lik den på Helgon. Dags att byta stil? Jag gillade visserligen mina euforismer och allt vad det nu heter. Om det är ok så kanske jag kan blanda? Ibland tankar, ibland omskrivningar.

Dags att bli mystisk. Jag vill ju verka klok och häftig. Det har jag väl önskat hela mitt liv.

"Det enda jag tar med mig är mina dagböcker, mina fotografier och ett svagt minne av en svag människa som jag en gång var. Dagböckerna och fotografierna är till för att jag ska kunna påminna mig själv om vilken hemsk och fruktansvärd människa jag var, och aldrig bli så igen. Ska jag byta namn? " - Helgondagbok 2006-02-08

Nu ska jag lämna Örebro och fokusera på att skaffa ett jobb och en lägenhet. Utan min mors tillåtelse. Hon kommer väl aldrig mer pratat med mig för att jag flyttar tillbaka till Norge. Skönt.