Denna lilla donna är alldeles för långt bort. Det var meningen att hon och resten av hennes familj skulle komma på min sons födelsedagskalas, men då snön bestämde sig för att vräka ner just den helgen, så blev besöket uppskjutet.
Men jag längtar så jag tror jag blir galen! Sist jag fick krama henne så var det bara få timmar innan vi skulle åka hem tidigare än förväntat, då Mr. Magsjuka bestämt sig för att härja även där.
Jag ska kramöva på min son och sambo så jag har starka krammuskler tills hon kommer. Lilla snärtan kommer att gå av på mitten. Så går det när man har en andra syster som inte kan följa med på Norgebesök, då får man ta alla kramar själv. Vilket jobb.
Gräsänka. Såg en film som jag tidigare skrivit om att jag velat se. 500 days of Summer. Jag visste från början att detta var en film som skulle få mig att bli illa till mods, tack vare "taglinen" som beskrev filmen. This is not a love story. This is a story about love. Detta borde ha fått mig att inte hyra filmen, men jag är väl lite av en självplågare.
Mannen i filmen är väl egentligen kvinnan i det så kallade förhållandet, även om man i slutet på filmen får veta varför de båda valde att bete sig som de gjorde under tiden de spenderade tillsammans.
Det som gjorde mig nedstämd är egentligen en ganska fånig sak. Jag är medveten om att jag är en extrem egoist som kan vilja stå i centrum av helt fel orsaker. Jag hoppas bara att min dumsnällhet väger upp det lite, så jag inte anses som en subba.
Tänk om jag hade betytt så mycket för någon att han hade betett sig som herren i filmen. Tänk om någon hade sett på mig med öppna ögon och älskat allt det han såg, att jag var perfekt. Jag önskar ingen människa hjärtesorg, men att tappa fotfästet en stund över mig hade gett mig det självförtroendet jag så väl behöver.
Jag har tappat fotfästet några gånger, det är inte att rekommendera, så läs inte mellan raderna nu. Jag vill ingen något ont.
Min sambo är fantastisk. Han ställer alltid upp, han har gett mig det mest underbara barn, och han kan laga mat. Mer än så borde jag inte kräva. Jag ger honom ingenting i gengäld, mer än mitt hjärta. Men jag önskar att han kunde se mig. Göra ett blandband till mig och stryka mitt hår bakom örat.
Bilden ovan föreställer min äldre lillasyster i ett hopp, kanske med hopp om kärleken.
Jag är så sugen på att fotografera igen. Har inte gjort det sedan den dagen jag började jobba. Man blir trött av att jobba och sedan komma hem och vara mamma tills ungen går och lägger sig. Jag är fullt medveten om att det är så alla mammor gör, om inte ännu mer (tänker på alla ensamstående föräldrar), men det ger mig inte mindre rätt att vara sliten.
Jag har också lust att stå framför kameran. Strika lite poser så att säga. Kanske det hjälper mig att tänka bättre under fotograferingarna med svägerska. Då vet jag ju hur hon kan stå.
Synd att sambo inte vill stå modell, han hade kunnat få många fina bilder. Jag tänkte mycket i början på förhållandet, hur modellsnygg han var. Nu, tio kilo tyngre (och alla är mitt fel) och lite tunnare i håret är han lika vacker som dag ett, men kanske inte för agenturerna.
Jag längtar till sommaren. Våren åtminstone. Men då måste man klä av sig, och gå i kjolar om man inte ska bli uttittad där man går på stan i långa jeans och tröjor som döljer bingovingarna. Jag har börjat träna. Men eftersom jag varit borta från träningen en vecka med lapp från doktorn så känns sommar och baddräkt långt borta.
Så jag hyrde filmen Coco före Chanel och åt en näve chips.
Fröken K i ett nötskal.
Det har varit lite torftigt med inlägg den senaste tiden. Jag kan inte säga att jag har haft mycket att göra, för det har jag inte. I söndags var det kalas för min lilla ettåring, som fick paket och åt korv och tårta. Under natten spydde han upp allt, och så var jag också igång. Idag är första dagen jag kan gå några meter från toaletten utan att behöva smygspringa tillbaka fort som fan.
När man är sjuk och inte kan sova så far det många tankar runt i huvudet som kanske annars inte skulle funnits där. Feber? Nej, men eftersom det inte finns annat att göra än att sova eller tänka så är det inte så mycket jag kunnat göra.
Och det jag har kommit fram till, är att jag tyvärr... Hm. Hur ska jag förklara detta?
Jag läser massa bloggar, har många favoriter, och tänker mig att jag kanske en dag har en läsare som är som jag är mot andra bloggar. Nu är jag fullt medveten om att jag inte skriver om någonting, och att de bloggar jag läser för med sig ett syfte. Många av de bloggar jag läser har faktiskt blivit (eller är redan) kändisar som får gå på coola fester och får goodiebags hela tiden. De ställer upp i tv, radio och skriver böcker.
Jag är så ledsen att jag inte får vara en av dem. Jag är så trött på att vara mig själv. Fröken Clara eller fröken Elsa skulle aldrig skriva ett liknande inlägg.
Men jag har kommit på att jag är efterbliven. Lite bakom. Alla höns är inte hemma. Hissen går inte ända upp.
Det var det jag var rädd för, och nu har det äntligen gått upp för mig varför jag inte beter mig som andra.
Vad gör jag nu?
Delete eller publicera...
När jag kom hem från jobbet i fredags, så väntade denna dam på mig. Hon var barnvakt åt min son då sambo var tvungen att jobba han också. Allt gick som smort, sonen var trevlig och snäll. Svägerskan skulle på date, men då daten var tvungen att lämna återbud så bestämde vi oss för att gå på Jekylls, vilket var meningen förra gången vi var tillsammans med lite alkohol. Sagt och gjort. I samma sekund som vi kliver in genom dörren så hugger en kollega tag i min svägerska, och vi blir bjudna till deras bord. För att göra en ointressant lång historia kort, så hade vi supetrevligt. Jag blev bjuden på drinken Fjällbäck, som var otroligt god, med tanke på att jag inte tycker om Aquavit. Vi dansade hela kvällen tillsammans med sällskapet som bjöd oss till bordet, och blev bjudna på två efterfester. En hemma hos en kollega, och en annan hos en av herrarna i sällskapet. Det känns bra att vara "populär".
Innan vi tog taxi hem så bevittnade vi ett bråk mellan två fulla norrmän som inte ville annat än att puckla på varandra. De drog med sig en kille i rullstol på köpet och jag sprang och larmade en vakt som inte verkade förstå allvaret i situationen. De slogs så det flög sidospeglar på bilar, och vakten larmade polisen med ett oansvarligt lugn.
Men det gick nog bra.
Nu väntar jag med spänning på om jag får fortsätta på det fantastiska jobbet. På måndag smäller det. Om jag får ett positivt svar så ska jag bjuda alla som läser detta på en öl, eller en kanelbulle om så vill. Det är ditt val.Jag måste också få förklara mig, varför jag valde just den titeln på detta blogginlägg. Om man läser några meddelanden längre ner, så verkar det som om jag bara går ut och festar hela tiden. Jag får påminna er om att jag var gravid i nio månader (vilket de flesta kvinnor är) och drack inte en droppe alkohol förrän tre månader tillbaka. Jag måste erkänna att det kanske blivit en öl/ett glas vin/en sliskig drink under helgen, även om det inte varit fest, men det är ju så förbaskat trevligt med ett glas vin och trevligt sällskap. Det är också förbaskat trevligt att äntligen få tänka liiite på sig själv för ett par timmar, och släppa alla orosmoln och funderingar kring mitt första och enda barn. Jag är förstagångsmor och har hjärnan på högvarv hela tiden.
Så på helgerna så tar jag mig ett glas vin, eller badar fotbad medan sambon tar en öl eller två. Eller jobbar, som han gör denna helg. Det måste ju finnas flera mödrar som glider på fest ibland, för att få en smak vad det som en gång var. Dessutom så händer det inte ett förbaskat dugg i veckorna, vilket gör att min blogg gapar tom.
Och förresten, med tanke på mitt förra inlägg, jag VET att jag måste börja träna. Jag trodde bara inte att jag skulle gå upp i vikt av att äta mindre och röra lite mer på mig. So don´t go there, jag behöver inga inlägg med caps lock där det står "Börja träna feta subba."
Så ja, när jag får lön så ska jag köpa gymkort, för det är det enda som biter på mig. Tyvärr.
Suuuuck. Jag hade tänkt att sluta gnälla i blogginlägg, för ingen gillar väl någon som gnäller och aldrig gör något åt det. Det är typiskt mig. Jag kan bli så sur och arg att jag kokar inombords, men inte gör jag något åt det. Jag surar i smyg och vänder ut och in på mig själv, så analyserande är jag.
Men tyvärr blir detta ett litet gnäll idag igen. Så sluta läs om du blir irriterad.
Jag har fått nytt jobb som jag stortrivs i. Saken är bara den att min kropp inte verkar trivas. Jag är supertörstig och superhungrig hela tiden på jobbet. Då dricker jag massa vatten och får springa på toaletten minst en gång i timmen. Jag vet inte hur ofta andra kollegor går på toaletten, men det är avsevärt mindre än mig, det kan jag nästan garantera. Jag har löst problemet med torra händer efter all handtvätt med handkräm, så där klagar jag faktiskt inte. Men det är lite smått pinsamt att gå på toaletten hela tiden. De borde ju märka något?
Men det störta gnället är nog superhungern. Jag äter en smörgås till frukost vid sjutiden, och är superduperhungrig vid halv tio. Då tar jag en banan. Vid halv tolv är det lunch. Då äter jag en sallad. Vid tvåtiden blir jag hungrig igen (!) och äter en apelsin (aldrig något annat än frukt vid mellanmål har jag lovat mig själv). När jag kommer hem vid kvart i fem så lagar jag eller sambon mat, och sedan blir det inget mer på resten av dagen. Kanske några glas vatten framför tv:n innan jag somnar av utmattning. Det ska tilläggas att jag tar trapporna upp till jobbet, ner till lunchen och hem. Jag rör inte hissen.
Tro fan att jag gått upp två kilo! Är det möjligt!?!
Gnäll gnäll. Trodde jag skulle gå ner i vikt av att äta sunt, ofta men i små mängder och röra mer på mig än vad jag gjort de senaste två åren.
Grr.Men min kropp är konstig, för när alla andra bli mätta av gröt så är jag vrålhungrig efter en timme. Det är bakåtvänt för mig. Dumma dumma kropp.(Fast jag är glad att jag är frisk.)
