onsdag 28 januari 2009

Mammatankar

Jag har funderat mycket kring namn på mitt ofödda barn. Eftersom jag inte ved vad det blir för kön, så måste jag ju säkra mig med namn för både pojkar och flickor. Sedan vill man ju heller inte ha ett namn som alla andra har. Jag säger inte att jag hakar på trenden som kändisarna har skapat, jag namnger inte ungen till vad som helst. Och ska jag följa trenden med att namnge mitt barn efter var jag och min sambo träffades så blir det Klara (vi möttes på Klaras i Örebro) om det blir en flicka, och Melker (vår första date tog plats på Farbror Melkers i Örebro) om det blir en pojke. Namnen är fina, men jag kan inte se varken en Klara eller Melker framför mig i spjälsängen.

De namnen vi har funderat över är Julie/Julia och Emil. Mellannamnet på flickan blir såklart Linnèa. Jag har det till mellannamn, likaså min mormor och säkert släktingar före henne också. Men nu har statistiken för norska barnnamn kommit, och både Linnèa och Julie ligger på topp 10. I Østfold, där jag bor, ligger bägge flicknamnen på topp 20. Det skulle kunna gå att namnge flickebarnet Julia utan att det ska vara tre stycken till i samma klass.
Emil ligger på fjärde plats på topp 10 men är faktiskt inte med på listan över Østfoldsbebisarna. Där har vi något.

Antingen det, eller så går jag för trenden som kändisarna har skapat och döper bebisen till Sovrummet, för det var där den blev till.

måndag 26 januari 2009

Palt på nytt sätt

Jag har erfarat att man inte äter så mycket blodpudding här i Norge. Folk nästan ryser när de får höra att vi äter det i Sverige. (Iallafall med lingonsylt. Hörde talas om att det fanns norrmän som åt det som dessert, med kanel och socker på.) Fast jag måste erkänna att jag ryser när jag luktar på tran eller får höra talas om folk som äter rå köttfärs. För det gör de i Norge. Äter rå köttfärs rätt från förpackningen och sköljer ner med tran.

Jag köpte blodpudding i Sverige, som jag skulle laga till idag. Tänkte på familjemiddagarna med blodpudding, lingonsylt och kanske en skiva knaperstekt bacon. Och så juice till maten, vilken lyx! Det var inte ofta man fick juice. Då blev blodpuddingen extra god, eftersom det inte är någon idè att dricka mjölk till blodpudding för att järnet inte tas upp i kroppen då man äter kalcium eller något sådant konstigt.

Satt och skar upp blodpuddingen i lagom tjocka skivor, men de föll sönder och samman. Varenda en. Jag provade en större kniv, men de bara smulade ihop sig. Det slutade med att jag satt och hamrade med kniven på blodpuddingsskivorna så det flög bitar runt i hela köket, och det blev spaghetti med köttbullar till middag istället.

Ännu ett utbrott i köket. Vi skyller på graviditetshormonerna.

lördag 24 januari 2009

Orka, tuta, gasa

Jag har inte riktigt orkat något denna vecka. Gick till barnmorskan och fick beskedet att jag kanske har en lätt form av havandeskapsförgiftning. Ska dit på måndag igen för att se om mina värden ligger på samma nivå. Då kan det hända att bebisen måste ut, eller att jag måste bli inlagd. Vi får se.

Det har snöat väldigt mycket under hela veckan. Norrmännen kör i diket och blir alltid så "chockade" när det kommer snö och halka.
Och med det så hoppas jag att jag kommer med något mer intressant i nästa blogginlägg.

söndag 18 januari 2009

Gråt över spilld mjölk

Jag tyckte det var en bra idè att lära mig baka drömmar en dag som denna, med sambo på jobb och 10 cm snö utanför fönstret. Hade i förväg tittat ut ett recept som jag tyckte verkade enkelt, som var svårt att missförstå, då jag inte kan baka.
När jag läste igenom receptet så funderade jag länge och väl på vilket slags smör det skulle vara. Smält eller inte? Jag tjuvtittade på ett annat recept där det stod att fettet skulle vara rumstempererat, så jag tog gladeligen ut 200 gram smör ur kylskåpet och lät det stå en dryg timme innan jag började hälla ihop torrvarorna.
När alla ingredienser var ihopblandade så insåg jag att jag hade tänkt fel. Fettet skulle vara smält, nu var det ingen smet, bara pulver. Pulver går inte att klicka ut på bakplåtspapper.


Så jag lade mig ner på golvet och grät i en halvtimme.

Gravida kvinnor får gråta över spilld mjölk.

Har jag blivit norsk?

Jag bor i en stad där det är tradition att äta korv i våffla (pølse i vaffel) på 17 mai, födelsedagar eller kanske på en Mossekamp där hela Moss ställer upp och sjunger kampsånger tillsammans med Kråkevingen. (Ok, Moss har 30 000 invånare, och stadion rymmer 9 000, överdrev lite där.) Var på min första Mossekamp förra året, och fick då smaka på denna delikatessen. Jag var då ytterst tveksam till att korv inte kan passa bra med våffla. Så ska man ju ha senap och ketchup på också.
Lägg märke till att fröken K inte är speciellt förtjust i korv, och våfflor ska vara hemmagjorda frasvåfflor med grädde och jordgubbsylt. Inga slemmiga våfflor som mer liknar på lompe som bara hänger i handen. För det är sådana som våfflorna är här i Norge.

Efter två tuggor med slutna ögon så upptäckte jag att det faktiskt inte var så illa som jag egentligen hade hoppats på. Våfflan höll ju också in senapen och ketchupen som vanligtvis sprutar åt alla håll när du äter korv med bröd. Jag stod med våfflan i ena handen och hytte med den andra näven ut mot spelarna och skrek: Svart o gule kæller går i svart o gule klær.

Nu är jag den som står först i korvkön när det är kamp på Melløs, och jag längtar tills mitt barn blir stort nog att ha barnkalas, så jag kan få bjuda på korv i våffla.

torsdag 15 januari 2009

Norska språket i Sverige

Nu kan du äntligen lära dig norska!
SVT1 ska sända ett svenskt program med en norsk programledare vid namn Fredrik Skavlan som är ganska känd här i Norge. På hemsidan till SVT finns det en ordbok där de allra vanligaste missförstånden är uppställda. Guleböj finns tyvärr inte med, men det kan jag varna er svenskar för: det heter faktiskt banan här borta också. Men gurka stavas med slutet först, agurk. Kom ihåg det.

Det jag tyckte var lite tråkigt med inlägget i Dagbladet var alla dessa kommentarer från norrmännen angående hur dåliga vi svenskar är på det norska språket. Journalisten skriver dessutom att han undrar om vi svenskar kommer att klara av att lära oss dessa glosor. Är vi tillräckligt smarta? Eller ska vi fortsätta "roa oss på deras bekostnad" genom att inte förstå vad de säger.

Jag har ännu inte stött på en norrman som hittar på svenska ord för att han tycker att de låter roliga, men däremot så verkar norrmän tro att vi ibland är lite dumma i huvudet. Det är först nu, efter ca fyra år i Norge som folk inte längre försöker prata svenska med mig, för att de inte tror att jag förstår. Det hoppar in norska ord med en slags svensk brytning, eller tvärtom, då de förklarar att jeg har bodd i Sverige så jeg skjønner alt du sier, og jeg snakker svensk også. När jag sedan pratar svenska i mitt tempo så ser de ut som fågelungar allihopa. Och nickar lite försiktigt.
Om det är ett norskt ord jag inte förstår så frågar jag om dess betydelse. Jag låtsas inte förstå.
Så finns det ju förstås svenskar som pratar svorska. De som tror att de pratar norska, men bara låter fåniga för att de försöker lite för mycket. Men jag hyllar dem för att de försöker.

Det kanske är bra att norrmännen underskattar oss, så att de blir överraskade när vi faktiskt förstår all skit de snackar om oss, och kan bita tillbaka. Ett tips: de gillar tydligen inte att bli kallade norrbaggar.

Och vi svenskar har minst lika många Norgevitsar som ni har Sverigevitsar.

onsdag 14 januari 2009

Onsdagshelvete

Idag är jag deppig. Riktigt deppig. Allt är bara fel, jag irriterar mig på allt och alla och ingenting kan få mig på bra humör.
Jag hatar sådana dagar.

Jag vill supa mig full och somna i soffan. Äta fyllemat såsom kebab.

Istället får jag se på Ugly Betty och trycka i mig det sista av kladdkakan jag bakade igår. Varför bry sig? Jag är ful och fet och oanvändbar och förtjänar inte att bli bjuden på fest.

måndag 12 januari 2009

Kråkstaden

Nu har ännu ett uteställe i Moss gått i konkurs. Det verkar inte som om det går att öppna någonting i Moss som inte har ett speciellt koncept och som tilltalar hela konsumtionskara från 15-75. Jag håller dock med att Komma, som gick i konkurs, var alldeles för dyrt. De spelade bara dålig musik där, och 120 kr för en sallad är faktiskt hutlöst. Jag åt där några gånger, salladen var visserligen god, men för 120 kr hade jag kunnat laga egen sallad och levt på i flera dagar.

Det verkar som om Moss ser ut att bli en spökby. När Rygge flyplass öppnade så kände jag en gnutta hopp. En flygplats i lilla Moss måste ju bara hjälpa till med att få folk hit så vi kan expandera. Men så kommer finanskrisen och alla flyg kancellerar. Och i tillägg så hade alla hotell i Moss stängt över jul och nyår. Trevligt för personalen, men var ska turisterna ta vägen. Jo, de drar till Fredrikstad och kommer aldrig tillbaka till Moss. IKEA kommer nog aldrig öppna här, och mina barn kommer växa upp i en håla med igenbommade butiker och bara stora köpcentrum så långt ögat kan nå.

Och jag som ville öppna cafè.

fredag 9 januari 2009

Long time no see


white car
Originally uploaded by marengo*
Jag saknar tiden då jag hade en kamera att fotografera med. Den vi har nu är så dålig. Jag önskar mig en systemkamera så innerligt nu att jag tänker på det varje dag. Jag kommer aldrig ha råd att köpa en, med tanke på att vi strax har en bebis som ska få all vår uppmärksamhet.
Jag skulle så gärna vilja kunna fotografera.

Tyd min dröm

Nu på morgonkvisten drömde jag en dröm som jag tycker mig känna igen. Vet inte om jag har drömt den förut, men det är något bekant med den.

Jag drömmer att jag och en gammal väninna till mig (som jag tror är ett nytt inslag i drömmen) flyr från en älg som ska ha fast oss till varje pris. Vi verkar befinna oss i en stor stad fullt med hissar överallt, som går upp och ner, och sidolängs också. Älgen är snabb, men inte tillräckligt snabb för att hinna in i hissen. Det som skrämmer mig och min väninna är att älgen verkar veta vilken knapp vi trycker på och kommer springande när vi går ur hissen och måste springa in igen. Detta upprepar sig många gånger, vi åker hiss tills vi inte orkar mer och överger oss. Där står någon slags polis, SÄPO eller kanske FBI, och håller upp pistoler mot oss. När vi räcker upp händerna så upptäcker vi att det inte är oss de pekar på. Älgen står bakom oss.
Han tar av sig masken (?) och vi får bevittna en man under älghuvudet. Polisen har tydligen haft koll på denna man länge, och de är tacksamma att vi förde honom rätt i händerna på dem. Som tack för att vi hjälpte till att ta fast "älgmannen" så får jag, som nu har blivit man och intresserad av hissar, en nyckel som går till underjorden full med hissar. Staden är uppbyggd ovanpå en gammal stad i ruiner, och jag får åka ner och se hur det ser ut.

Sedan jagar jag en man med en mask som ser ut som en röd Musse Pigg hand, får fatt i honom och sliter av honom masken. Då byter jag skepnad och är plötsligt mannen med handen. Jag spottar ut rester av döda maskar, larver och flugor i munnen och får upp rester av naglar som jag frenetiskt spottar ut.

Sedan vaknar jag.
Sjukt.

torsdag 8 januari 2009

Onåd av J. M. Coetzee

Läste ut boken Onåd igår. Minns att jag fick den för några år sedan i julklapp med rimmet "Du är ju ingen tok, därför får du en ..." av min mor. Man skulle ju kunna tro att hon har bättrat på sina rim med åren, men de blir bara mer enkla, och desto roligare. Vi har riktigt roligt när vi läser upp rimmen som är skrivna på collegeblockpapper.

Boken var inte lika bra som jag minns den. När jag fick boken så slukade jag allt jag kom över, läste flera böcker i veckan. Nu läser jag en bok på en dag, men glömmer så att jag ska läsa och går några veckor utan att läsa någonting alls.

Onåd handlar om en universitetslärare i medelåldern som inte tycker att han verkar befinna sig i medelåldern. Han träffar en av sina studenter som han inleder något slags förhållande med, får lämna universitetet och flyttar ut till en gård i Sydafrika där hans dotter har en hundgård. Mitt i lugnet kommer det två män och en pojke som rånar dem, tänder eld på mannen och våldtar hans dotter som sedan vägrar prata om vad som har hänt och bara sluter sig inåt framför fadern. Mitt i denna djävulskap så förändras mannen. Jag skulle beskriva det som att han träder in i medelåldern, som han egentligen redan levt i, men förnekat. Så han börjar arbeta mer på gården och hjälper även till med att jobba hos någon slags veterinär som avlivar djur. Hundar återkommer ständigt i denna bok, och det är även en bild på en hund på min framsida av boken.
När jag hade läst färdigt boken igår så fick jag en känsla av att jag gillade att läsa boken, men att slutet förundrade mig. Den slutade så abrupt att jag inte fick någon slags känsla för vad som händer sedan. Ibland kan man drömma sig bort och fundera på vad som händer efter sista sidan i boken, men jag är rädd att denna mannen inte har någon framtid i mitt huvud.

Hursomhelst är jag glad att jag har denna bok i min ägo. Ska läsa om den om några år, så får vi se vad jag tycker om den då.

onsdag 7 januari 2009

Barseltiden - hjälp

Jag måste erkänna att jag inte är så rädd för förlossningen som jag trodde att jag skulle vara. Jag är mer rädd för tiden efter. Då allt ansvar ligger på mig, när jag har ett litet skrynkligt knytte i mina armar som bara skriker.
Tänk om jag inte har några modersinstinkter som sätter in? Och det där med att man lär sig vilket slags skrik som betyder vad, det förstår jag inte hur man ska kunna lära sig. Låter inte alla skrik likadant? Wää, liksom.
Och ska man klippa bort tvättlappar och storlekslappar på barns kläder? Då vet jag ju inte vilken storlek det är.
Måste jag köpa flaskor som jag ska koka om jag ska amma?
Och hur i helvete badar man ett barn? Med navelsträng och allt.

Det lustiga med det hela är att jag får upp frågor som dessa ibland, men i samma veva så har jag den där känslan av att jag aldrig kommer att få uppleva mitt barn. Jag minns när jag under sista kvartalet i 2001 skulle till Malaga på språkkurs med en väninna. Jag beställde allt ganska tidigt, och gick sedan runt med tanken på att jag aldrig skulle komma dit. Flyget skulle störta på vägen. Jag skulle helt enkelt dö innan jag kom fram och fick uppleva allt. För inte ska väl jag kunna få ta del av något otroligt fantastiskt och skitcoolt.

Detta är ju inte alls som en språkresa till Spanien, som för övrigt var jättekul och jag uppmanar alla att åka, utan det är ett livs levande barn från mina och min sambos gener som ska förlita sig på mig för resten av sitt liv. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv, hur ska detta gå?

tisdag 6 januari 2009

Hoppsan

Det är ju där jag ska föda. Vi får hoppas att de gör en lite för stor sak av detta, och att statistiken visar att 99% av alla som föds där överlever och att den lille pojken bara var ett mörkt tal. Mina tankar går till familjen.

måndag 5 januari 2009

Tiden flyger


De sista dagarna har flytit bort i dimman. Vet egentligen inte vad jag har gjort, mer än att sova tills jag vaknar och så ligga i sängen och stirra runt i rummet i någon timme innan jag har gått upp och tvättat lite kläder. Jag städade bort julen igår, tyckte det kändes pinsamt att ha en adventsljusstake i fönstret när ingen annan i grannskapet har det längre.

Jag får en känsla av rastlöshet och "usch-så-värdelös-jag-är" nu när jag bara går hemma. Det irriterar mig att det kostar 25 kr att ta bussen in till stan för att sedan bara gå runt där och bli yr och behöva åka hem igen. 25 kr tillbaka. Det blir 50 kr för att slita ut mig så jag inte orkar göra något resten av dagen. Är det värt det? För att känna sig lite nyttig?

Jag ska ringa och boka omvisning på BB som jag ska föda på istället. Då kanske jag känner mig lite till nytta.

fredag 2 januari 2009

Nytt år, nytt liv

Då har stressen över nyår lagt sig och alla har börjat jobba igen. Jag har sänt in papper om svangerskapspenger, vilket betyder att jag inte ska jobba mer. Har lite blandade känslor över det, men egentligen är det ganska skönt nu när jag börjar bli tung och inte orkar lika mycket längre. Mitt jobb är nog inte så beroende av mig, eftersom de inte kunde omplacera mig.

Idag är det 49 dagar kvar tills jag har termin. Det är exakt sju veckor kvar tills jag kanske får hålla min lilla bebis i mina armar. Om allt går bra. Har hört att förstagångsfödande går över tiden, i vanliga fall.
Tycker bebisen växer så det knakar. Igår i duschen så spände det något enormt och jag liksom kände hur bebisen gick över tvåkilosstrecket där och då. Pang!

Låg i sängen igår natt och öste ur mig allt jag tycker ska bli jobbigt med att bli mamma inför min sambo. Han tröstade mig med ord som han vet att jag blir lugn av. Bebisen gjorde många försök att få mig att skratta genom att vibrera med hela kroppen så det killas i magen. Det var det enda sättet den kunde trösta mig på.

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails