Fac ut vivas

Idag har jag tänkt på döden. Hur personlig kan man egentligen vara i en blogg utan att det går ut över de närmaste. Vad är okej att berätta och vad ska man hålla för sig själv. Jag lämnar gärna ut mig själv, men när det kommer till vänner och familj känner jag ett visst sting när jag till exempel lägger upp bilder. Vill de verkligen ligga på internet för all evighet.
Anledningen till detta fundersamma kalas är min mormors bror, som somnade stilla in idag. Personalen hade bytt kläder på honom, och gått ifrån honom en stund. När de senare kom tillbaka låg han och log i sin säng. Och så dog han.
Han har levt ett långt liv, inga barn, och frun dog för många år sedan. Han var ofta och hälsade på oss när vi hade kalas och festligheter med släkten, och när jag var liten så brukade jag åka dit innan jul för att klä julgranen med alla fina julkulor som han hade. När jag hälsade på honom i hans sommarstuga så fick jag alltid läsk att dricka, ur fina glas. Han luktade gammal, tobak och trygghet.
Jag grät lite i smyg idag, för min mormors bror. Jag hade egentligen inga tårar att ge honom, men när jag tänkte på mormor och hur glad hon nu måste ha blivit när han äntligen kommit för att stanna, så kunde jag inte låta bli att gråta några glädjetårar blandat med små sorgtårar.